Förbannelsen med goda viner

Genom jobbet får jag ibland förmånen att prova en del mkt goda och ibland dyra viner. Det är naturligtvis jättekul och en bra bonus om man som jag är har ett stort vinintresse. I höstas kunde jag bla prova Chave Hermitage 1995, ett vin som efter luftning blev fantastiskt bra. Då blir man ju genast sugen på att köpa sig på litegrann, det suget försvinner rätt så snabbt när man ser att priserna ligger på mellan 1000-1500 kr i Europa. Då blir man ledsen i ögat.

Ett annat lysande exempel på samma tema är Bordeaux, efter att ha druckit ett antal Nya världen viner som bara verkar bestå av mjuk frukt och hög alkohol blir jag glad när man upptäcker att det finns ett alternativ. Goda klassiska Bordeauxviner som inte bara är fruktmonster, utan mer eleganta med taniner, syra och kanske till och med lite omogen frukt. Inte så perfekta kanske men med mer personlighet.
Men då kommer vi tillbaka till priset. Bordeaux har blivit löjligt dyrt, 2005 års viner ska vi inte ens tala om, men även för inte så kända cruklassade slott får man vara beredd att betala, även för mindre lyckade årgångar.

Det är väl bara att hoppas att priserna sjunker drastiskt i och med 2006 börjar säljas en primeur, men jag tror det när jag ser det. Med lite tur kommer Parker helt felaktigt såga årgången och därmed sänka priset. För det ju så det funkar, ju högre Parkerpoäng på ofärdiga viner desto mer tar slotten betalt.
De höga priserna blir desto konstigare när flera slott fortfarande inte sålt slut på tex sina 99:or. Men jag tänker bita ihop och försöka plocka ut guldkornen utan att ruinera mig, för Bordeauxviner tänker jag inte ge upp.