Perfektion

När ska man dricka sina riktigt speciella viner? De flesta av oss däribland jag själv tycker väl att speciella viner hör ihop med speciella tillfällen eller personer. Men det behöver kanske inte vara så. Jag kom att tänka på det här efter att sett filmen Sideways. Huvudpersonen Miles berättar i en scen för sitt kärleksintresse, att han har en flaska Cheval Blanc 1961. Men han vet inte när den ska drickas utan han sparar den till just ett särskilt tillfälle med rätt person. Kvinnan menar då att om man har det här vinet och bestämmer sig för att öppna det, så blir det ett speciellt tillfälle. Jag ska inte avsölja vad han väljer att göra men jag gillar resonemanget. Som ju inte bara gäller viner utan med föras över till andra saker i livet.

Jag gillar tanken på att perfekta stunder inte uppkommer utan skapas. Jag har inte och har inte haft någon Cheval Blanc, däremot har jag unnat mig själv och vänner goda viner utan att ha en egentlig tanke bakom det. Det har bara kännts rätt att öppna en flaska Sauternes, lagrad Alsaceriesling eller Champagne bara för njutningens skull och låta vinet i sig vara anledningen.

Mörka regniga höstdagar då man inte haft ork att göra något vettigt utan bara bestämt sig för att strunta i alla måsten och krypa upp i soffan med ett glas Champagne. Helt på egen hand utan några måsten. Kanske är det vid sådana tillfällen viner gör sig allra bäst, där njutningen snarare än analyserandet kommer i första hand?